getmyselftogether

Jag kom till Gävle med förhoppningar om riktigt bra resultat. Årsbästa och pers skulle det bli, inget snack om saken. Med tanke på hur de senaste veckornas träningspass gått var det inte förstora krav att ställa på mig själv.

Inhoppningen var en helt okej, ansatsen funkade och stavarna kändes bra. Men redan vid inhoppningen kände jag än viss tveksamhet, något saknades.

Jag gick in på 3.44. Rivning i första, staven var för mjuk. Bytte till en styyvare i andra och då svarade det lite mer. Nästa höjd var 3.62, vilket innebar årsbästa med 7 cm. Med tanke på hur bra hoppningen känts de senaste veckorna skulle jag lätt glida över även denna höjd. Men något låste sig. Klippet i löpstegen de sista metrarna innan löpningen saknades helt. Jag kände att jag hade explosiviteten i kroppen men tillät det inte att komma ut. Det var som att viljan inte fanns där, som att huvudet och tankarna svävat iväg åt ett helt annat håll. Andra försöket var ungefär som det första - helt okej, men saknade attack och fart. Tredje blev inte ens ett hopp.

För en stund ville jag helst av allt sjunka genom marken, bort från Gunder Hägg Stadion och Gävle. Glömma att jag var friidrottare. Jag var besviken och arg över min svaga prestation. Fy farao vad friidrott kan vara tråkigt ibland.

Även om det kändes som att världen skulle rasa samman insåg jag ganska kvickt att ett SM-fiasko faktiskt är en bagatell i det stora hela. Jag kommer få många fler chanser i mitt friidrottsliv. Efter en varm kram från Johan Lundvik var jag faktiskt på ganska gott humör igen.

Nu är utomhussäsongen 2011 avslutadad för min del. Jag har vila. USA ligger runt hörnet. Det är blandade känslor. För friidrottens skull längtar jag dit. Jag behöver en nystart. Ska bli skönt att komma till ett nytt ställe där ingen känner mig och mina tidigare prestationer.