Dagsutflykt till Hällevik
Igår gjorde familjen Lantz en mysig dagsutflykt ner mot Blekinge. I släptåg fick vi med Morfar den nyblivna 80-årsjubilaren och kusinerna Ogge och Kasper. Vi gjorde ett kort besök i Karlshamn på morgonen för att sedan spendera resten av dagen i Hällevik. I rökeriet i Hanöhus köpte vi färsk fisk som vi picknickade med på stranden. Det blev en dag med mycket sol, bad och lek. Jag njöt av varenda ögonblick. Älskar min familj, älskar min morfar och älskar mina kusiner. Älskar att få dela en underbar sommardag med er.
Jag har insett att det verkligen inte är lång tid kvar tills jag lämnar Sverige. Skrämmande så fort tiden sprungit iväg från mig. USA har alltid känts så långt borta, så overkligt, nästan osannolikt. Men nu är det verkligen snart. 19 Augusti går flyget, en månad och en vecka kvar. Det känns sorgligt, vemodigt och läskigt. Jag är inte beredd att lämna alla kära människor här hemma för att börja bygga upp något nytt. Å andra sidan hade jag aldrig vågat flytta till andra sidan Atlanten över huvudtaget om det inte vore för er heller. Allt stöd och all kraft jag får från er i min omgivning är oersättlig. Jag blir helt snurrig när jag tänker på hur otroligt fina människor jag omges av. Jag är så lyckligt lottad att jag aldrig kommer att förstå, aldrig någonsin begripa.
L.O.V.E
Back on Track
Först och främst måste jag säga en sak: Farao vad roligt det är att kunna tävla igen!Efter två år av skador och diverse problem är jag äntligen tillbaka där jag stannade upp den där mörka måndagskvällen i februari 2009. Då jag fick avbryta en träning för att jag fått plötslig smärta i högerfoten. Inte så farligt tänkte jag då. Kommer det snabbt försvinner det snabbt säga det, jag kan hoppa på onsdag igen - så blev det inte. Från och till i 1½ år fick jag dras med en skadad fotsena. Jag var nere på botten och vände, motivationen har periodvis varit under noll-sträcket.
Då uppbyggnaden drog igång i höstas var jag äntligen skadefri och såg fram emot en höst av riktigt hård träning utan rehab. Men vägen tillbaka var inte så spikrak som jag trodde. Det kostade mig en inomhussäsong att för att hitta den mentala formen, som även den fått sig en rejäl törn på grund av skadan.
Snart har jag varit fri från skador i ett år (peppar peppar). Utomhussäsongen har dragit igång på allvar nu och den här gången är jag med i leken. Det känns bra, det känns riktigt bra. Starkare, snabbare och modigare än någonsin. Nu gäller det bara att hitta rätt stavar och flyga högt upp i luften.
Det är under de där hundradelssekunderna i luften som jag inser att de jobbiga månaderna av slit har varit mödan värd. Jag har en evigt glödnade friidrottspassion i hjärtat mitt.
God natt!
