getmyselftogether

Först och främst måste jag säga en sak: Farao vad roligt det är att kunna tävla igen!

Efter två år av skador och diverse problem är jag äntligen tillbaka där jag stannade upp den där mörka måndagskvällen i februari 2009. Då jag fick avbryta en träning för att jag fått plötslig smärta i högerfoten. Inte så farligt tänkte jag då. Kommer det snabbt försvinner det snabbt säga det, jag kan hoppa på onsdag igen - så blev det inte. Från och till i 1½ år fick jag dras med en skadad fotsena. Jag var nere på botten och vände, motivationen har periodvis varit under noll-sträcket.

Då uppbyggnaden drog igång i höstas var jag äntligen skadefri och såg fram emot en höst av riktigt hård träning utan rehab. Men vägen tillbaka var inte så spikrak som jag trodde. Det kostade mig en inomhussäsong att för att hitta den mentala formen, som även den fått sig en rejäl törn på grund av skadan.

Snart har jag varit fri från skador i ett år (peppar peppar). Utomhussäsongen har dragit igång på allvar nu och den här gången är jag med i leken. Det känns bra, det känns riktigt bra. Starkare, snabbare och modigare än någonsin. Nu gäller det bara att hitta rätt stavar och flyga högt upp i luften.

Det är under de där hundradelssekunderna i luften som jag inser att de jobbiga månaderna av slit har varit mödan värd. Jag har en evigt glödnade friidrottspassion i hjärtat mitt.

God natt!